Hockey match

Idag åkte vi till Hofors för Felix (brorsan) hade sin första seriematch och självklart var vi där. Dom vann med 9-3 och jag tror att Felix gjorde ett mål, tyckte han sa de när matchen var slut.....

Sen åkte vi hem och bara tog det lugnt,just nu så håller Pappa på att fixar lite mat. Ikväll så blir det kyckling och ris, men för min del så blir det ersättning som vanligt.. =)

Lägger upp en bild på brorsan iklädd sina hockeykläder, jag ska också bli hockeyspelar som han när jag blir stor


(om man klickar på bilden så får man upp en större bild)

Kramar // Tex

Mamma fick åka ambulans

I morse när vi vaknade så fick Mamma en fruktansvärd smärta i magen, hon fick väcka upp Pappa så han fick ta hand om mig. Medans Pappa var nere och gav mig mat så låg Mamma uppe i sängen dubbelvikt och grät som ett litet barn. Hon kunde inte ens ta sig ner för trappan, utan hon kröp ut till lilla hallen som vi har på övervåningen. Sen kom hon inte längre för det gjorde så ont, så hon blev liggandes på golvet som en liten boll. Pappa tog då beslutet att ringa efter en ambulans, medans dom väntade på ambulansen så tog Mamma sig ner för trappen. När hon väl kom ner så kröp hon ihop som en boll igen på golvet för att det gjorde så ont. När ambulansen kom så tyckte dom att det var bäst att Mamma åkte med till sjukhuset så hon kunde undersökas av doktorn. Så dom hjälpte Mamma ut i ambulansen och där kollade dom blodtryck och en massa andra saker, den ena ambulansföraren ringde upp till sjukhuset och frågade om dom fick ge Mamma morfin så smärtan skulle avta. Mamma fick även en slang i näsan som hon fick syrgas i för hon glömde att andas ibland för att det gjorde så ont. Sen satte dom in en droppnål i armen på Mamma och gav henne morfin och då blev hon lugn. Sen bar det av upp tillakuten och under färden så började morfinet att verka så då släppte smärtan för henne. När dom kom upp på sjukhuset så kördes Mamma in på ett undersökningsrum, där fick hon lämna urinprov och blodprov. Dom misstänkte att Mamma hade nåt som heter "Gallstensanfall"

Hemma så satt Pappa och ringde till Farmor för att hon skulle komma hit och passa mig, men han fick inte tag i henne. Han ringde massor med gånger utan att lyckas, så då ringde han till Jenny och Felix så dom kom hit och passade mig. Pappa var jätte orolig för Mamma, för andra gången på kort tid så trodde han att hon skulle dö ifrån oss. Han hade ju inte en aning om vad som hände uppe på sjukhuset och hur allvarligt det var.

Han blev väldigt lättad när han väl kom upp till Mamma på sjukhuset och såg att hon var ok, för efter att hon fått morfin så hade hon ingen mer smärta alls. Efter en stunds väntan så fick dom äntligen träffa doktorn och hon bekräftade att det med största sannolikhet var Gallstensanfall. Doktorn tyckte inte att det var någon idé att Mamma var kvar på sjukhuset utan hon fick recept på tabletter som hon skulle ta när smärtan kom tillbaka.

När dom väl kom hem så kände inte Mamma nånting alls, men efter några timmar så kom smärtan tillbaka, dock inte i närheten så stark som den var i morse. Den första tabletten som hon tog hjälpte inte så mycket alls, men efter några timmar så tog hon en till. Sen så la hon sig på soffan och vilade lite och när hon vaknade var smärtan borta igen. Så nu håller vi tummarna för att det inte blir värre i natt =)

Så den här lördagen blev ju inte alls som Mamma och Pappa hade tänkt, men så blir det ibland. Det viktigaste är ju att Mamma mår bra och blir helt frisk

Kramar // Tex

Badkille

Jag tycker att det är helt underbart skönt att bada, så jag blev jätte glad när pappa tog fram badbaljan.....

Lägger upp några bilder när jag badar



Mmmmmm det är ju så skönt att bada



Det mysigaste är nog att få bli inbäddad i handuken av Mamma när jag har badat klart. Som ni ser så är jag en nöjd kille

Kramar // Tex

Växer så det knakar....

Nu har det varit så där fullt upp igen så bloggen har blivit lidande, jag hoppas att ni har överseende =)

I måndags var det dags att gå till BVC igen för att vägas och mätas, jag är nu 57 cm lång och väger 5204 så jag växer så det knakar. Nu får vi vänta tills den 10/11 innan vi ska tillbaks igen och då ska jag träffa Farbror Doktorn, har inte en aning om vad han ska göra men det kommer nog gå jätte bra. Efter att vi hade varit på BVC så gick vi hem till Vincent och hans Mamma för att ta en fika och gå på en promenad. Loa och hans Mamma var också där så det var jätte kul att träffa grabbarna igen. Tyvärr så kunde inte Liam komma, men på Tisdag så börjar "Mammagruppen" på BVC så då hoppas jag att alla grabbarna kan komma. =)

I Tisdag så fick jag äntligen besök av "Moster" Vera (mammas jobbarkompis). Hon hade med sig en massa paket till mig. Dels så fick jag en jätte fin blå kanin ifrån Mammas alla jobbar kompisar, sen fick jag en massa kläder av Vera & hennes familj.

Resten av veckan har rullat på som vanligt, inget speciellt som har hänt.

Kramar // Tex

Vagnen

Jag måste bara visa en bild på hur fin min vagn har blivit sen Mamma har fixat till den lite... =)




Kramar // Tex

En natt med Pappa

Hoppas att ni har haft en trevlig helg allihopa, det har vi haft! I lördags så tog vi en tur ut till husvagnen och tittade till allt, vi passade även på att fika hos Malin och Camilla. Jag somnade i Malins famn när hon gav mig mat.. hi hi hi hi

Pappa hade lovat Mamma att han skulle ta mig över natten så Mamma skulle få sova ut en hel natt. Eftersom Mamma inte ammar mig (mamma fick aldrig igång bröstmjölken så därför får jag bara ersättning) så funkar ju de jätte bra Men det gick väl inte så jätte bra för Pappa, Han säger att jag är en riktig " Mamma gris" för jag sov bara 1 timme åt gången och sen var jag vaken och gnällde. Så vid 8 tiden gick Pappa in med mig till Mamma och då somnade jag direkt och sov 2 timmar. När jag vaknade efter 2 timmar så åt jag lite och sen somnade jag om lika fort igen.. ha ha ha ha Så ni kan ju tro att Pappa är lite trött idag.. Men Mamma är utvilad iallafall

Nej nu är det dags för mig att äta lite igen.. Ha en fortsatt trevlig söndag

Kramar // Tex

Förlossning!!

Som ni förstår så har det varit fullt upp de senaste veckorna så därför har bloggen blivit lidande, men nu börjar jag och Mamma hitta en bra rytm så förhoppningsvis ska det skrivas mer här.

Nu ska Mamma berätta om själva förlossningen.

Torsdag den 30/9 hade vi fått en tid för ultraljud för jag hade gått 12 dagar över tiden. Vi fick även träffa en barnmoska som skulle bedöma ifall vi skull sättas igång eller inte. Allt såg jätte bra ut på ultraljudet och hon uppskattade att Tex var en STOR kille, hon trodde att han skulle väga mellan 5 - 4.7 kg. När hon sa de så blev jag kritvit i ansiktet och allt jag kunde säga var "Åååå dra åt helvete". Sen fick vi gå iväg och fika 1 timme för läkaren var iväg på rond och hade inte tid med oss. Sen fick vi äntligen träffa läkaren och hon undersökte mig och det visade sig att jag öppen 1 cm och det är ju inte så mycket att jubla över. Men hon tog beslutet att jag skulle sättas igång, eftersom jag är så liten och Tex var så stor. Tyvärr så var det fullt på förlossningen den dagen så vi fick komma tillbaka dagen efter och fanns det rum ledigt så skulle vi köra igång. Så det var bara att åka hem och fortsätta vänta, den natten sov jag förvånansvärt bra och kände mig ut vilad när jag vaknade på morgonen.

Fredag 1/10
Vid 8.30 var vi på plats på förlossningen för att träffa läkaren igen för att se om det fanns plats för oss på förlossningen. Hon gjorde en ny undersökning för att se om jag hade öppnat mig mer under natten, men det hade jag inte gjort utan var fortfarande bara öppen 1 cm. Det visade sig att det fanns plats på förlossningen, så nu var det bara att köra på. Först skulle det göras en del kontroller, så jag fick ligga 40 min med 2 mätgrejer på magen som kollade Tex och mig. Vid 10.30 så var det dags att få tabletten som skulle sätta igång själva förlossningen, sen var det bara att vänta. Felix Mamma (Jenny) var en ängel och kom upp med vår bärbara DVD och lite filmer så vi hade nåt att göra medans vi väntade. Efter c:a 1 timme så började det värka lite smått i magen, men inte så farligt så man inte stod ut. Vid 14 tiden så började Richard bli hungrig och gick iväg för att få i sig nåt att äta. Jag satte mig tillrätta i sängen och började läsa min bok, efter 5 min så hörde jag nåt poppa till i kroppen (ungefär som när man öppnar en champagneflaska) så jag reste mig upp ur sängen och då forsade det ut vatten. Det visade sig alltså att vattnet hade gått, så jag fick ringa till Richard och berätta att det var nog bäst att han kom tillbaka så fort som möjligt. När han var tillbaka så hade värkarna dragit igång ordentligt, så det gick väldigt fort från det att vattnet hade gått. Jag hade redan tidigt i graviditeten sagt att jag ville att Richards mamma (Ingela) skulle vara med vid förlossningen, dels för att hon ger mig lugn och sen för att hon skulle avlast Richard lite. Det är jag jätte glad för idag att hon var med.....
När värkarna började bli för starka så bad jag om att få ryggmärgsbedövning, så narkos läkaren kom för att lägga det på mig. Men eftersom jag hade så otroligt starka värkar hela tiden så var det väldigt svårt för mig att slappna av och det var svårt för honom att lägga bedövningen. Men efter lite kämpande så lyckades han. Tyvärr så lyckades han inte så bra eller så var det jag som inte svarade på smärtstillande... För det funkade bara 1 timme ungefär sen var det bara lustgasen som var min bästa vän. Jag testade allt som dom bad mig att testa, men det var inte så mycket som hjälpte. Jag provade även nåt som hette "Kvaddlar" och det gjorde så ont så jag skrek rakt ut, det kändes som att nån antingen drog bort min hud eller att man brände hela magen med en tändare typ. Visst det tog ju bort smärtan ifrån magen, men det gjorde även att smärtan blev starkare i ryggen istället Mina värkar var otroligt intensiva, jag hade 3-4 st i ett svep utan nån paus och sen hade jag paus på c:a 1 minut innan det var dags för 3 nya intensiva värkar, så höll det på i ungefär 13 timmar. Jag fick dropp som skulle göra värkarna mer jämna men det hjälpte inte även fast jag hade den på max i styrka. Vid 17.30 tiden så gjorde dom en ny undersökning för att se hur mycket jag hade öppnat mig och nu var det öppet 3 cm, så det var bara att kämpa på. Värkarna var lika starka precis hela tiden och min enda vän var syrgasmasken, Richard och Ingela hade det inte lätt. Eftersom gasen var på hela tiden så var det ju ganska mycket gas som cirkulerade i rummet, dom fick öppna fönstret med jämna mellanrum för att få in lite frisk luft. Vid 20.30 tiden så var det dags för att göra en ny undersökning igen, det visade sig att jag fortfarande inte hade öppnat mig ett dugg mer utan fortfarande 3 cm totalt. Då kom läkaren in och började prata om lite olika alternativ som fanns, det ena var att lägga om ryggmärgsbedövningen och fortsätta kämpa vidare eller så skulle vi avbryta allt och göra ett kejsarsnitt. Men vi skulle avvakta till kl 22.30 innan vi tog ett beslut. När kl äntligen blev 22.30 så kom läkaren tillbaka och sa att kejsarsnitt var de enda alternativet dels så hade jag fått feber och sen hade Tex värden börjat bli dåliga. Det kändes ganska skönt när hon sa att det snart skulle vara över för jag hade ingen kraft kvar i kroppen alls och all energi var helt borta. Så dom började förbereda mig för operation och all dropp som jag hade haft togs bort, vilket gjorde att värkarna minskade från att vara på 138 när det var som högst till att bara gå upp till 70 så det var lite skillnad.

Väl nere på operation så kom samma narkos läkare som lagt ryggmärgsbedövningen på mig och jag kände att jag fick panik för jag hade inget förtroende alls för honom. Återigen hade han svårigheter att lägga bedövning i ryggen på mig, han krökte 3 nålar när han höll på. Ena gången så kändes det som att nån körde in en kniv i skinkan på mig så jag skrek rakt ut och hela kroppen blev spikrak. Min första tanke var att nu är jag förlamad från midjan och ner, men sen upptäckte jag att jag kunde vicka på tårna så då kunde jag andas ut. Eftersom han inte kunde lägga bedövningen så ville han att dom skulle söva mig istället, men det ville inte dom andra sköterskorna. Så jag fick sätta mig upp för att se om det gick bättre, jag började bli otroligt irriterad och less så jag talade tydligen om för narkosläkaren att han var inkompetent.. ha ha ha ha inte lätt att vara läkare när jag har ont. Efter ett gäng försök till så lyckades han lägga en bedövning som tog. Så nu kunde dom påbörja arbetet med att få ut min son. Så kl 00.33 den 2/10 fick jag äntligen höra min underbara son skrika för första gången och den känslan går aldrig att beskriva i ord.

Det var väl själv förlossningen i stora drag, det finns partier i förlossningen som jag inte har nåt minne av.

Kramar // Ullis



Här har vi Tex ungefär 1 dygn gammal

NU är jag här

Vi har varit lite dåliga på att sitta vid datorn sen vi kom hem.....

Men nu är jag äntligen här... 101002 kl 0033 tog jag mitt första andetag... Jag var 54 cm lång och vägde 4412 g.

Mamma kommer att berätta om förlossningen så fort hon får lite tid över =) Men vi mår bra allihopa och allt funkar utmärkt..

Kramar // Tex