Förlossning!!

Som ni förstår så har det varit fullt upp de senaste veckorna så därför har bloggen blivit lidande, men nu börjar jag och Mamma hitta en bra rytm så förhoppningsvis ska det skrivas mer här.

Nu ska Mamma berätta om själva förlossningen.

Torsdag den 30/9 hade vi fått en tid för ultraljud för jag hade gått 12 dagar över tiden. Vi fick även träffa en barnmoska som skulle bedöma ifall vi skull sättas igång eller inte. Allt såg jätte bra ut på ultraljudet och hon uppskattade att Tex var en STOR kille, hon trodde att han skulle väga mellan 5 - 4.7 kg. När hon sa de så blev jag kritvit i ansiktet och allt jag kunde säga var "Åååå dra åt helvete". Sen fick vi gå iväg och fika 1 timme för läkaren var iväg på rond och hade inte tid med oss. Sen fick vi äntligen träffa läkaren och hon undersökte mig och det visade sig att jag öppen 1 cm och det är ju inte så mycket att jubla över. Men hon tog beslutet att jag skulle sättas igång, eftersom jag är så liten och Tex var så stor. Tyvärr så var det fullt på förlossningen den dagen så vi fick komma tillbaka dagen efter och fanns det rum ledigt så skulle vi köra igång. Så det var bara att åka hem och fortsätta vänta, den natten sov jag förvånansvärt bra och kände mig ut vilad när jag vaknade på morgonen.

Fredag 1/10
Vid 8.30 var vi på plats på förlossningen för att träffa läkaren igen för att se om det fanns plats för oss på förlossningen. Hon gjorde en ny undersökning för att se om jag hade öppnat mig mer under natten, men det hade jag inte gjort utan var fortfarande bara öppen 1 cm. Det visade sig att det fanns plats på förlossningen, så nu var det bara att köra på. Först skulle det göras en del kontroller, så jag fick ligga 40 min med 2 mätgrejer på magen som kollade Tex och mig. Vid 10.30 så var det dags att få tabletten som skulle sätta igång själva förlossningen, sen var det bara att vänta. Felix Mamma (Jenny) var en ängel och kom upp med vår bärbara DVD och lite filmer så vi hade nåt att göra medans vi väntade. Efter c:a 1 timme så började det värka lite smått i magen, men inte så farligt så man inte stod ut. Vid 14 tiden så började Richard bli hungrig och gick iväg för att få i sig nåt att äta. Jag satte mig tillrätta i sängen och började läsa min bok, efter 5 min så hörde jag nåt poppa till i kroppen (ungefär som när man öppnar en champagneflaska) så jag reste mig upp ur sängen och då forsade det ut vatten. Det visade sig alltså att vattnet hade gått, så jag fick ringa till Richard och berätta att det var nog bäst att han kom tillbaka så fort som möjligt. När han var tillbaka så hade värkarna dragit igång ordentligt, så det gick väldigt fort från det att vattnet hade gått. Jag hade redan tidigt i graviditeten sagt att jag ville att Richards mamma (Ingela) skulle vara med vid förlossningen, dels för att hon ger mig lugn och sen för att hon skulle avlast Richard lite. Det är jag jätte glad för idag att hon var med.....
När värkarna började bli för starka så bad jag om att få ryggmärgsbedövning, så narkos läkaren kom för att lägga det på mig. Men eftersom jag hade så otroligt starka värkar hela tiden så var det väldigt svårt för mig att slappna av och det var svårt för honom att lägga bedövningen. Men efter lite kämpande så lyckades han. Tyvärr så lyckades han inte så bra eller så var det jag som inte svarade på smärtstillande... För det funkade bara 1 timme ungefär sen var det bara lustgasen som var min bästa vän. Jag testade allt som dom bad mig att testa, men det var inte så mycket som hjälpte. Jag provade även nåt som hette "Kvaddlar" och det gjorde så ont så jag skrek rakt ut, det kändes som att nån antingen drog bort min hud eller att man brände hela magen med en tändare typ. Visst det tog ju bort smärtan ifrån magen, men det gjorde även att smärtan blev starkare i ryggen istället Mina värkar var otroligt intensiva, jag hade 3-4 st i ett svep utan nån paus och sen hade jag paus på c:a 1 minut innan det var dags för 3 nya intensiva värkar, så höll det på i ungefär 13 timmar. Jag fick dropp som skulle göra värkarna mer jämna men det hjälpte inte även fast jag hade den på max i styrka. Vid 17.30 tiden så gjorde dom en ny undersökning för att se hur mycket jag hade öppnat mig och nu var det öppet 3 cm, så det var bara att kämpa på. Värkarna var lika starka precis hela tiden och min enda vän var syrgasmasken, Richard och Ingela hade det inte lätt. Eftersom gasen var på hela tiden så var det ju ganska mycket gas som cirkulerade i rummet, dom fick öppna fönstret med jämna mellanrum för att få in lite frisk luft. Vid 20.30 tiden så var det dags för att göra en ny undersökning igen, det visade sig att jag fortfarande inte hade öppnat mig ett dugg mer utan fortfarande 3 cm totalt. Då kom läkaren in och började prata om lite olika alternativ som fanns, det ena var att lägga om ryggmärgsbedövningen och fortsätta kämpa vidare eller så skulle vi avbryta allt och göra ett kejsarsnitt. Men vi skulle avvakta till kl 22.30 innan vi tog ett beslut. När kl äntligen blev 22.30 så kom läkaren tillbaka och sa att kejsarsnitt var de enda alternativet dels så hade jag fått feber och sen hade Tex värden börjat bli dåliga. Det kändes ganska skönt när hon sa att det snart skulle vara över för jag hade ingen kraft kvar i kroppen alls och all energi var helt borta. Så dom började förbereda mig för operation och all dropp som jag hade haft togs bort, vilket gjorde att värkarna minskade från att vara på 138 när det var som högst till att bara gå upp till 70 så det var lite skillnad.

Väl nere på operation så kom samma narkos läkare som lagt ryggmärgsbedövningen på mig och jag kände att jag fick panik för jag hade inget förtroende alls för honom. Återigen hade han svårigheter att lägga bedövning i ryggen på mig, han krökte 3 nålar när han höll på. Ena gången så kändes det som att nån körde in en kniv i skinkan på mig så jag skrek rakt ut och hela kroppen blev spikrak. Min första tanke var att nu är jag förlamad från midjan och ner, men sen upptäckte jag att jag kunde vicka på tårna så då kunde jag andas ut. Eftersom han inte kunde lägga bedövningen så ville han att dom skulle söva mig istället, men det ville inte dom andra sköterskorna. Så jag fick sätta mig upp för att se om det gick bättre, jag började bli otroligt irriterad och less så jag talade tydligen om för narkosläkaren att han var inkompetent.. ha ha ha ha inte lätt att vara läkare när jag har ont. Efter ett gäng försök till så lyckades han lägga en bedövning som tog. Så nu kunde dom påbörja arbetet med att få ut min son. Så kl 00.33 den 2/10 fick jag äntligen höra min underbara son skrika för första gången och den känslan går aldrig att beskriva i ord.

Det var väl själv förlossningen i stora drag, det finns partier i förlossningen som jag inte har nåt minne av.

Kramar // Ullis



Här har vi Tex ungefär 1 dygn gammal